Allt är inte dåligt

Ofta när jag skriver är det för att jag är arg, ledsen, irriterad eller allt på en gång. Senaste veckan har jag fått flera insikter.

Jag hänger inte enbart för hängandets skull. Jag orkar inte förställa mig för att passa in och jag orkar så inte umgås med dryga bortskämda okänsliga människor. Jag strävar inte ens efter det längre – skönt!

Kanske har jag inte femton å inte ens tio goda vänner i min omedelbara närhet men de jag har är mysigast av alla. Jag är inte så ensam som jag ibland känner mig.

Och det här, fast det visste jag redan, får jag kvitto på om och om igen… Jag har världens bästa finaste mest omtänksamma sambo. Jag vet inte hur jag lyckades med det men så bra som jag ändå mått de senaste (om en vecka) 2 1/2 åren – det hade inte hänt utan Mr. H.

Så vad vill jag säga? Att ljusglimtarna är så många fler än jag känner att de är ibland. Ja, jag tror att det var allt det jag ville förmedla.

Energikvota

Allt fallerar. Jag kämpar stenhårt med att hålla murarna höga och hela men de faller samman trots att jag försöker hålla dem uppe. Jag kan inte stötta upp fler murar samtidigt. Jag är bara en enda människa. Defekt dessutom.
All min energi går åt till att vara mitt högfungerande jag. Aldrig visa mig svag. Då flyr folk. Den läxan har jag lärt mig många gånger om. Så jag lagar murar i samma takt som de faller sönder… förutom att nu faller de snabbare än jag kan laga, snabbare än jag hinner se…

Och skolan går bra?

Eftersom mitt förra inlägg spårade går jag in på något som jag kan. Även om jag aldrig trodde att jag hade det i mig.

Jag pluggar och det går sjukt bra. Aldrig har jag känt att studier var något för mig. Inte så att jag är dum men jag har aldrig heller känt mig smart. I efterhand tror jag att allt det beror på en kombination av klasskamrater som fick MVG bara genom att finnas till och att mina personliga problem satte käppar i hjulet för mig.

Ett år har gått av utbildningen och jag har hittills fått högsta betyg (VG är vad vi har som högsta) på samtliga inlämningsuppgifter och tentor. Det känns som att områdesmässigt, har jag hittat hem… en skön känsla särskilt som jag inte ens hade gått in för att få något högre än godkänt. Och särskilt då jag säkert hade kunnat göra ett betydligt bättre jobb vad gäller läsandet av kurslitteratur samt pluggandet inför tentan. Jag har varit på alla lektioner utom en vecka när jag var på semester denna termin. Kurslitterturen började jag läsa tre veckor innan tentan.

Skryyyyt. Jag är så sjukt bra på det här.

Jobbjobbjobb…

Jag har börjat mitt nya sommarjobb nu. Första veckan var pretty much katastrof. Nu börjar saker och ting att fastna och logiken i det ologiska framgår. Jag jobbar ihop med en klasskamrat, hon är väl trevlig i och för sig men ibland känns hon enormt bortskämd och fruktansvärt… *letar ord* En sån människa som alltid är van att få gensvar på en gång. Det kunde varit värrre men det kunde också varit bättre…

I övrigt består mitt liv av träning efter jobbet (5ggr/v nu när jag är ”ledig” från skolan), hem och äta, sova och så börjar det om från början. Är väl tur att jag i princip inte har några vänner för jag hade inte haft tid att träffa dem… tur i oturen?

Fan. Jag kommer tillbaka till det där igen. Skitskitskithelvete!

Jag har inget liv.

Roten till det onda.

Jag tänker på vänner. Ofta. Jag tänker i banor som: ”Hur blev det så här?” ”Varför vill ingen vara min närmsta vän?”

Ständigt vid min sida, vännen som gav upp, som försvann. Som inte stod ut. Om och om och om igen snurrar tanken: ”Blev jag så här oförmögen på grund av att hon lämnade mig ensam kvar på denna jord? Eller hade jag ändå blivit så här?”

Det gör så ont! Fortfarande. Hur kan det göra så ont? Femton år senare? När får jag gå vidare?

Att förstöra för sig själv.

Jag kommer tillbaka till min egen förstörelse. Det känns som att jag kan undgå den lika lite som att jag kan ändra på mitt förflutna. Jämfört med några kanske jag kan sägas ha kommit långt. Jag 1) lever idag trots upprepade självmordsförsök, 2) jag behöver inte äta ångestdämpande beroendeframkallande mediciner längre (men jag har ett stash i medicinskåpet utifall att helvetet brakar lös) och jag är något sånär på högfungerande.

Ändå återkommer min förmåga att förstöra mina relationer. Min oförmåga att ställa mig i ledet, acceptera saker -för mig oacceptabla saker – och min tendens att aldrig låta saker vara ifred. Jag ska visst, till slut, in och peta på ALLT. På alla.

Jag är inte fungerande när det kommer till relationer. Det har jag alltid känt på mig, redan som mycket liten. Och hur avtrubbad och nedtonad resten av min borderline – mitt eget personliga helvete – än blir kommer den delen alltid vara en del av mig. Mer eller mindre, den ligger där latent och väntar tills den inte längre kan hålla käften. Då sticker den upp sitt fula anlete och krossar allt i min väg.

Hur ska jag orka kämpa mot det?

Det fina i livet

Ibland sviker orden mig. Även när jag har fritt spelutrymme, som nu.

Istället väljer jag att berätta om vilken trevlig fredagskväll jag haft med vänner på en uteservering här i stan. Och igår både solade och badade vi! Såå härligt! Kvällen avslutades med grillning vid vattnet. Helt perfekt helg!

Jag är så glad för de vänner jag har och fruktansvärt rädd om dem.